Tystnaden

Hej mamma!
Ja nu har det gått några dagar sen sist.
Vi hörs ju ofta du och jag men jag har slarvat nu här på bloggen.
Vi pratar ju alltid du och jag...varje dag, varje timme, varje sekund tänker jag på dig och pratar med dig.
Ibland får jag svar och jag är så otroligt tacksam för det!
Jag pratar ju även i telefonen med pappa varje dag, det vet du ju, och du får ju en massa uppdateringarna därifrån.
För jag vet att du tjuvlyssnar!

Här har hänt en hel del men inget väsentligt, mest vardagliga saker.
Har börjat träna igen....tja du vet sånt där.

Pappa oroar sig för när allt ska bli klart...
....lite kul faktiskt, eftersom han alltid sa att du hade så bråttom och stressade dig igenom livet.
Nu har han tagit över din roll.
Jag beundrar verkligen pappa, han är så duktigt mitt i allt det här.
Jag tror inte jag klarat det lika bra om jag tvingades vara mitt uppe i det hela tiden.
Men han är ju en seg "Perssons"!
Hoppas jag har ärvt en liten gnutta av hans styrka och mod!
Från dig mamma vet jag att jag fått en massa bra saker så som glädje, pratsamhet, hopp, livslusta.

Det är någonting jag ofta tänker på....något som verkligen gnager i mig....HUR kunde det hända??
Jag menar, vi pratade ju på förmiddagen....hur kan man bara lägga sig ner och sluta leva??
Du var ju alltid så stark trots att du var så sjuk.
Vad var det egentligen som hände?
Vad var det som fick dig att ta slut?
För jag vet att du valde inte det här själv...någonting "bara gick knasigt"!!

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta!

I ensamheten är tystnaden alltid störst

Då man inte får respons eller närvaro,

då blir livet så litet!