Det började med att jag vaknade långt innan solen gick upp med en kraftig oroskänsla i magen.
Den blev bara värre och värre så jag gick upp och satte på kaffe.
Läste lite nyheter men snart övergick oroskänslan i ren panikkänsla!
Jag visste varför.....idag skulle vi till mamma & pappa för att rensa ut mammas kläder.
De mest ologiska och konstiga tankar flög genom mitt huvud...
"Vi kan ju inte ta bort hennes kläder för då har hon inget när hon kommer tillbaka!!"
"Mamma kommer bli jättearg om vi plockar bort allting!"
"Vad ska hon ha sen då....då får vi köpa nytt allting!"
"Hon kommer bli jätteledsen och undra vad vi håller på med!"
Det var ju tvunget att göras förr eller senare och eftersom pappsingen bett om det ett antal gånger och sagt att nu är det dags var det inte mycket att göra.
Aldrig har väl bilresan till pappa varit så lång.....
Aldrig har jag funderat så mycket och försökt leta anledningar till att åka hem igen och skjuta upp det hela!
**********************************
När vi sen stod där i mammas garderober och plockade med kläderna kom alla minnen och tankar och det var så oerhört svårt och gjorde så otroligt ont i hjärtat!!
Att vi skulle stå där och välja ut och bort bland mammas fina kläder!!!!
Vad skulle skänkas dit eller dit...vad skulle kastas...vad skulle någon annan ha!!
Så overkligt och så underligt och så....kaosartat i både hjärnan och hjärtat!!
Kläder som var fulla av mammadoft, mammakärlek och minnen!!
Jag ville att ALLT skulle vara kvar som det var!!!
Det var svårt och tungt och jag fick stänga av allt och lite till....trycka på off-knappen helt enkelt!
Gjorde mig kall och tom och tömde hjärnan & hjärta från allt vad känslor och tankar hette!
För min egen skull....för pappas skull...för syskons skull!
Jag den minsta måste vara stark....för mammas skull!
Allt kom nu ikväll när jag kommit hem!
Jag bara föll handlöst i saknaden och gråter tårar jag trodde var slut!
Det känns inte alls bra och jag orkar inte skriva mycket mera!
*****************************
Jag minns när jag var ung och sa till dig mamma att jag skulle gå bort före er....det vart inte så men jag försvann den dagen du lämnade oss!
Det känns som jag inte har någon glädje till livet kvar!
Det finns liksom ingen mening längre med någonting!
Jag bara väntar ut tiden......låter den gå.. för jag vet att du blir arg på människor som ger upp när det finns så mycket kvar!
Och du om någon borde veta....när till och med läkarna sa att det var ett rent mirakel att du var så pigg och rörlig och levde så länge trots dina sjukdomar!
Du kämpade på mer än du behövde!
Kämpade för alla svaga i samhället trots att du egentligen inte orkade själv!
Du stod upp och talade för alla som hade det svårt!
Jag orkar inte vara lika positiv som dig mamma, jag orkar inte ta strid för andra idag (knappt för mig själv längre), jag orkar knappt andas utan dig!
Men för din skull och för mina älskade barn ska jag kämpa på.
Jag hoppas det dröjer väääääldigt länge innan de får uppleva samma sak!!
Kanske det mattas så småningom...eller att man lär sig leva med ett trasigt hjärta och den svåra saknaden??
Älskar dig och saknar dig så gränslöst mycket!!!!
Vet att du är här och vakar och tar hand om oss alla!!
Vi som är mammas alla små kycklingar/(ankungar)..
