Saknad

Det är svårt detta.

Alla förstår heller inte vad man går igenom.

De behöver inte förstå.

För smärta, sorg och saknad är unik för oss alla.

Ingen kan till fullo dela den men de kanske ändå kan försöka förstå och respektera den.

Det är ett fruktansvärt stort arbete vi har framför oss.

Att komma över saknaden.

Sorgen ska man någongång försöka att ta sig ur men den man sörjer kommer man aldrig över.

 

Den som inte längre är här bland oss måste få finnas där, nu och för evigt.

Mamma ska för alltid leva inom mig, det är hon och alla minnen som hjälper mig fortsätta leva.

Hon har format mig, till den jag är, och hon har för alltid satt spår i framtiden!

Hennes stora livskraft och glädje inför livet, det är det jag nu ska försöka föra vidare.

Men just nu känns det svårt att tänka så, men jag vet att jag kommer att göra det en dag.

 

Sorg innebär olika saker för oss alla.

Prästen sa, 

"En stor kärlek innebär en stor sorg!

Sorgen är den största ära en kärlek kan få.

Och ogråtna tårar gör själen sjuk!"

Förträngd sorg söker nya vägar.

Ju äldre man blir desto fler sorger samlar man på.

Jag undra hur lång tid ska min sorg kommer att ta?

Kommer åren bara rinna förbi då jag inte är medveten om livet för att jag känner mig som en halv människa?

Jag hoppas inte det.

Jag hoppas jag inser att jag behöver ta tag i det tidigare i så fall.

Mamma skulle aldrig förlåta mig om jag levde så.

Jag hoppas jag någongång i framtiden lär mig att leva med henne.

Att vara lycklig för den långa tid vi faktiskt fick.

Att vara lycklig med minnen och erfarenheter hon delade med mig.

Att vara glad för allt hon lärde mig.

I mitt inre finns en plats där lugnet finns, där mamma bor, där jag kan få vara den jag är.

Det är mitt andhål.

Jag uppskattar varje sekund jag lyckas hitta dit och jag hoppas det blir lättare och lättare.

För vardagen smärtar ännu oerhört…..

 

Somliga ljus brinner aldrig ut