Tid och rum

Även om dimensioner skiljer oss åt
Och kommer att göra så dag efter dag framöver          
Vill jag känna dig nära
jag vill bara höra din röst
 
Min smärta är så stor för
jag vill ha dig här
Förevigt!

Vart du än går
vill jag följa dig

Jag tog för givet att du alltid skulle finnas här för mig
Jag tog för givet att du alltid skulle skratta och gråta med mig
Men nu kan jag inte nå dig
Jag kommer alltid vänta på dig mamma!
Älskar dig!!
//Suz

7 veckor

Idag är det lördag....många festar och firar och är glada.
Jag orkar inte.
7 veckor...ofattbart!

En klarhet har jag fått.

Rosen busken ska sitta vid stenbänken!

Nu undrar jag bara vilken färg den ska ha....

Ha en fin och minnesvärd valborg alla ni därute!

Orolig

Hej lilla mamma!
Jag har så enormt mycket att berätta men som du förstår kan jag inte ta upp allt det här på bloggen, utan vi tar det senare i biblioteket ikväll.

Ikväll efter att jag pratat med pappa fick jag en så stark längtan efter att känna din doft!

Pappa låter så trött mamma!
Han har inte mått så bra sista dagarna och jag är orolig.
Han sover dåligt också men jag tror att han känner sig stressad över att få allting helt klart.
Önskar jag fick hjälpa honom mera än det jag gör.
Men han är envis också och vill göra det mesta själv.

Hmmm…nu far bara en massa virriga tankar och minnen över mig så jag tappade koncentrationen att skriva.
Men jag återkommer nog senare.

När ens hjärta har tappat innehållet är det så svårt att se ljusglimtar

//Suz

Min och din låt

Mamma!!
Se vad jag hittade!!!
Min och din favoritlåt precis så som vi gillar den!!!
Gud vad bra den är i den här versionen!!
Vi måste gå på jazzklubb sen när vi möts igen!!

http://www.youtube.com/watch?v=iCaPno7QChY

Tystnaden

Hej mamma!
Ja nu har det gått några dagar sen sist.
Vi hörs ju ofta du och jag men jag har slarvat nu här på bloggen.
Vi pratar ju alltid du och jag...varje dag, varje timme, varje sekund tänker jag på dig och pratar med dig.
Ibland får jag svar och jag är så otroligt tacksam för det!
Jag pratar ju även i telefonen med pappa varje dag, det vet du ju, och du får ju en massa uppdateringarna därifrån.
För jag vet att du tjuvlyssnar!

Här har hänt en hel del men inget väsentligt, mest vardagliga saker.
Har börjat träna igen....tja du vet sånt där.

Pappa oroar sig för när allt ska bli klart...
....lite kul faktiskt, eftersom han alltid sa att du hade så bråttom och stressade dig igenom livet.
Nu har han tagit över din roll.
Jag beundrar verkligen pappa, han är så duktigt mitt i allt det här.
Jag tror inte jag klarat det lika bra om jag tvingades vara mitt uppe i det hela tiden.
Men han är ju en seg "Perssons"!
Hoppas jag har ärvt en liten gnutta av hans styrka och mod!
Från dig mamma vet jag att jag fått en massa bra saker så som glädje, pratsamhet, hopp, livslusta.

Det är någonting jag ofta tänker på....något som verkligen gnager i mig....HUR kunde det hända??
Jag menar, vi pratade ju på förmiddagen....hur kan man bara lägga sig ner och sluta leva??
Du var ju alltid så stark trots att du var så sjuk.
Vad var det egentligen som hände?
Vad var det som fick dig att ta slut?
För jag vet att du valde inte det här själv...någonting "bara gick knasigt"!!

Jag har så mycket sorg i mitt hjärta!

I ensamheten är tystnaden alltid störst

Då man inte får respons eller närvaro,

då blir livet så litet!

Annandag påsk

Saknar dig så oerhört mamma....

Saknad

Det är svårt detta.

Alla förstår heller inte vad man går igenom.

De behöver inte förstå.

För smärta, sorg och saknad är unik för oss alla.

Ingen kan till fullo dela den men de kanske ändå kan försöka förstå och respektera den.

Det är ett fruktansvärt stort arbete vi har framför oss.

Att komma över saknaden.

Sorgen ska man någongång försöka att ta sig ur men den man sörjer kommer man aldrig över.

 

Den som inte längre är här bland oss måste få finnas där, nu och för evigt.

Mamma ska för alltid leva inom mig, det är hon och alla minnen som hjälper mig fortsätta leva.

Hon har format mig, till den jag är, och hon har för alltid satt spår i framtiden!

Hennes stora livskraft och glädje inför livet, det är det jag nu ska försöka föra vidare.

Men just nu känns det svårt att tänka så, men jag vet att jag kommer att göra det en dag.

 

Sorg innebär olika saker för oss alla.

Prästen sa, 

"En stor kärlek innebär en stor sorg!

Sorgen är den största ära en kärlek kan få.

Och ogråtna tårar gör själen sjuk!"

Förträngd sorg söker nya vägar.

Ju äldre man blir desto fler sorger samlar man på.

Jag undra hur lång tid ska min sorg kommer att ta?

Kommer åren bara rinna förbi då jag inte är medveten om livet för att jag känner mig som en halv människa?

Jag hoppas inte det.

Jag hoppas jag inser att jag behöver ta tag i det tidigare i så fall.

Mamma skulle aldrig förlåta mig om jag levde så.

Jag hoppas jag någongång i framtiden lär mig att leva med henne.

Att vara lycklig för den långa tid vi faktiskt fick.

Att vara lycklig med minnen och erfarenheter hon delade med mig.

Att vara glad för allt hon lärde mig.

I mitt inre finns en plats där lugnet finns, där mamma bor, där jag kan få vara den jag är.

Det är mitt andhål.

Jag uppskattar varje sekund jag lyckas hitta dit och jag hoppas det blir lättare och lättare.

För vardagen smärtar ännu oerhört…..

 

Somliga ljus brinner aldrig ut

Påskdagen...senare

Jag ringde pappa lite senare idag.

För att jag bara behövde höra hans röst igen, en bekräftelse från hemmet på nåt sätt.

Han sa att det var tryggt att tala med mig för jag har en viss distans till det som hänt, när vi pratar.

Att han finner tröst i det.

Han sa att jag är ”balanserad”…..det är jag absolut  inte…men jag måste försöka när jag pratar med honom.

Han har det kämpigt själv och har ännu inte kraften att trösta oss syskon…

Vi är många som behöver tröst nu….jag söker min tröst i skrivandet och i mina systrar.

Jag vill inte och jag KAN inte…gå till pappa med min sorg eftersom jag vet att han har fullt upp med sin egen sorg!

Han om någon måste få sörja i fred utan att känna tvånget att vara stark för oss barn och behöva ta hand om vår sorg!

Hans sorg är störst…så känns det!

Min sorg är oändlig…men pappas är så mycket större!!

Jag hoppas jag kan vara....jag försöker vara...ett stöd för honom!

För pappas skull måste jag bita i hop...jag får gråta i natten.

Mamma, vi är vuxna nu…eller….kanske inte…jag känner mig ganska så liten och svag och bara vill att du kom och strök mig i håret så som bara du kan göra!!

Saknar dig så hemskt mycket!!