4 månader, 1 vecka och 2 dagar

Idag har det gått 4 månader, 1 vecka och två dagar.

När jag gick genom rummet du tyckte så mycket om i lördags morse ser jag att klockan pappa köpte till mig hade stannat på 03.46.

Betyder just den tiden någonting?

Var det då…?

Jag letar tecken överallt just nu.

Dina ord ringer i mina öron....när jag inte visste när du kunde komma hit, när jag kunde ta ledigt...då sa du "Ja det blir väl aldrig mer!"...och det vart det ju inte....

Varför tog jag inte bara ledigt en vecka då??

Varför skulle jag bestämt vänta till sommaren för jag tänkte att vi kunde vara ute och så??

Varför sköt jag upp det???

Mamma, ibland är det så svårt att bara andas, att få tillräckligt med luft. 

Jag känner att jag måste hålla tillbaka, får inte bryta ihop, måste vara lugn och klara detta…..för alla andras skull. 

För pappas skull! 

Men mest av allt vill jag bara falla ihop, skrika, gråta, vara tre år igen och du SKA ta hand om mig mamma! 

Men jag gråter ibland…när jag är själv…på nätter och kvällar…när det går, när ingen ser och hör. 

Men jag vet inte hur länge jag orkar, orkar hålla ihop.  

Idag har det gått 4 månader, 1 vecka och 2 dagar sen du lämnade oss. 

Tiden har gått alldeles för fort när jag tänker efter samtidigt som det känns som allt hände igår!   

Man överlever på något konstigt vis, överlever det som borde vara omöjligt att överleva.

Man tvingas ta en dag i taget...en sekund i taget.

Man tvingar sig att härda ut, att bara låta stunderna av en gigantisk depressiv sorg skölja över en som en fruktansvärd ocean inombords för att sen kunde hämta en gnutta luft för att komma vidare ett steg till.

Jag älskar dig så mamma och tänker på dig varje sekund! 

Värken i mitt hjärta tar aldrig slut! 

Saknaden äter upp mig inifrån.   

Den är förfärligt mamma!! 

När ses vi igen??

Motigt

Idag var vi med pappa på bouppteckningen.
Kändes jättefel för mig.
Sitta där och lyssna på vad ni har för skulder och tillgångar...nej jag stängde öronen.
Jag visste inte att det var så...trodde bara vi skulle skriva under några papper och sen var det klart.
Det här var ju nåt som var mellan pappa och dig.
Nåja nu är det gjort och jag vet vad en bouppteckning innebär!

Sen gick vi systrar lite på stan och handlade lite.
Som vanligt ser jag massor som handlar om dig och som jag vill köpa till dig.

Kanske ska göra en "mammalåda" där jag samlar allt och som jag kan ta med mig då vi ses sen??

Pappa uppskattade mycket att vi kom men vart nog lika glad när vi åkte igen :)
Tror han tycker det är lite stojjigt när vi är där allihop...fast trivsamt...men jobbigt...ja du vet.
Så i dag var en mammadag igen....en tung mammadag.

Den obefintliga sömnen spelar säkert en stor roll med.

Pappa sover också sämre än någonsin...kan du inte vara med honom på kvällarna och hålla honom i handen så han får somna tryggt och få den sömn han så väl behöver för att klara den tuffa vardagen??
Vet att ni pratar på kvällarna men stanna kvar lite hos honom mamma, så han får ro!

Just ro är någonting vi alla saknar tror jag.
Man drömmer, tänker, minns , saknar, gråter!
Du är oerhört saknad mamma!!
Tänker på dig varje dag och vill bara att du kommer tillbaka!
Du är min mamma, min allra allra bästa vän och den som förstår mig bäst!
Jag är så ensam utan dig mamma!!

Glömde ta med mig hjärtat jag gjort till dig som jag ska sätta i minneslunden....vi kom aldrig dit idag så jag tar det nästa gång.
Tills vidare står det hos dig i biblioteket på bordet vid din fotölj.
Älskar dig över allt i universum och tillbaka!!
Saknar dig gränslöst!!

Smärta

När går det över??
När mattas det??
Saknar dig så gränslöst mamma....
Jag behöver dig!!!!

Finns livet efter??

Ibland känns det ganska bra.
Men så kommer jag på... mitt mamma finns inte mera!
Mitt älskade mamma.
Och när man ser alla andra på stan med sina mammor, eller mammor som bara är själva och strosar runt...då
kommer förtvivlan över mig och det göra bara så ont i hjärtat!
Jag kan känna mig som en treåring igen och tycka, "Varför får ni ha eran mamma och inte jag!!!??"
"Varför finns det så många mammor men min får inte vara här??"
Dessa tankar försöker jag skjuta undan efter som jag trasas sönder av saknad efter dig mamma!
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra utan dig!!!
Saknar dig så lilla mamma!
Älskar dig så otroligt!!!

Det blir inte bättre

Det blir inte lättare.
Det gör inte mindre ont.
Saknaden blir inte mindre.
Jag tror inte man lär sig att leva med sorgen.

Precis så känns det nu.
Knappt jag vågar tänka på dig.
I alla fall inte så där på riktigt...känna efter...för det klarar jag inte!
Jag orkar inte det!
Så jag tänker bara på dig då och då, yttepytte i taget, lagom, så jag kan överleva.
Men jag vågar inte känna efter hur mycket jag egentligen saknar dig, hur mycket jag vill prata med dig, hur länge sen det är du var min, hur mycket jag älskar dig!

Då faller jag, då blir jag trasigare än någonsin.
Men du vet att jag tänker på dig...saknar dig...älskar dig över allt på hela jorden och tillbaka!

Jag kan inte riktigt ta in att jag inte kan ringa dig.....
Att jag inte får krama dig...
Att vi inte ska ses mer...

Mamma kom hem nu!!!