Jag ringde pappa lite senare idag.
För att jag bara behövde höra hans röst igen, en bekräftelse från hemmet på nåt sätt.
Han sa att det var tryggt att tala med mig för jag har en viss distans till det som hänt, när vi pratar.
Att han finner tröst i det.
Han sa att jag är ”balanserad”…..det är jag absolut inte…men jag måste försöka när jag pratar med honom.
Han har det kämpigt själv och har ännu inte kraften att trösta oss syskon…
Vi är många som behöver tröst nu….jag söker min tröst i skrivandet och i mina systrar.
Jag vill inte och jag KAN inte…gå till pappa med min sorg eftersom jag vet att han har fullt upp med sin egen sorg!
Han om någon måste få sörja i fred utan att känna tvånget att vara stark för oss barn och behöva ta hand om vår sorg!
Hans sorg är störst…så känns det!
Min sorg är oändlig…men pappas är så mycket större!!
Jag hoppas jag kan vara....jag försöker vara...ett stöd för honom!
För pappas skull måste jag bita i hop...jag får gråta i natten.
Mamma, vi är vuxna nu…eller….kanske inte…jag känner mig ganska så liten och svag och bara vill att du kom och strök mig i håret så som bara du kan göra!!
Saknar dig så hemskt mycket!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar