Det gör inte mindre ont.
Saknaden blir inte mindre.
Jag tror inte man lär sig att leva med sorgen.
Precis så känns det nu.
Knappt jag vågar tänka på dig.
I alla fall inte så där på riktigt...känna efter...för det klarar jag inte!
Jag orkar inte det!
Så jag tänker bara på dig då och då, yttepytte i taget, lagom, så jag kan överleva.
Men jag vågar inte känna efter hur mycket jag egentligen saknar dig, hur mycket jag vill prata med dig, hur länge sen det är du var min, hur mycket jag älskar dig!
Då faller jag, då blir jag trasigare än någonsin.
Men du vet att jag tänker på dig...saknar dig...älskar dig över allt på hela jorden och tillbaka!
Jag kan inte riktigt ta in att jag inte kan ringa dig.....
Att jag inte får krama dig...
Att vi inte ska ses mer...
Mamma kom hem nu!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar