4 månader, 1 vecka och 2 dagar

Idag har det gått 4 månader, 1 vecka och två dagar.

När jag gick genom rummet du tyckte så mycket om i lördags morse ser jag att klockan pappa köpte till mig hade stannat på 03.46.

Betyder just den tiden någonting?

Var det då…?

Jag letar tecken överallt just nu.

Dina ord ringer i mina öron....när jag inte visste när du kunde komma hit, när jag kunde ta ledigt...då sa du "Ja det blir väl aldrig mer!"...och det vart det ju inte....

Varför tog jag inte bara ledigt en vecka då??

Varför skulle jag bestämt vänta till sommaren för jag tänkte att vi kunde vara ute och så??

Varför sköt jag upp det???

Mamma, ibland är det så svårt att bara andas, att få tillräckligt med luft. 

Jag känner att jag måste hålla tillbaka, får inte bryta ihop, måste vara lugn och klara detta…..för alla andras skull. 

För pappas skull! 

Men mest av allt vill jag bara falla ihop, skrika, gråta, vara tre år igen och du SKA ta hand om mig mamma! 

Men jag gråter ibland…när jag är själv…på nätter och kvällar…när det går, när ingen ser och hör. 

Men jag vet inte hur länge jag orkar, orkar hålla ihop.  

Idag har det gått 4 månader, 1 vecka och 2 dagar sen du lämnade oss. 

Tiden har gått alldeles för fort när jag tänker efter samtidigt som det känns som allt hände igår!   

Man överlever på något konstigt vis, överlever det som borde vara omöjligt att överleva.

Man tvingas ta en dag i taget...en sekund i taget.

Man tvingar sig att härda ut, att bara låta stunderna av en gigantisk depressiv sorg skölja över en som en fruktansvärd ocean inombords för att sen kunde hämta en gnutta luft för att komma vidare ett steg till.

Jag älskar dig så mamma och tänker på dig varje sekund! 

Värken i mitt hjärta tar aldrig slut! 

Saknaden äter upp mig inifrån.   

Den är förfärligt mamma!! 

När ses vi igen??